Jag vill bara berätta lite om mitt konstiga jag. Eller jag vill berätta orsaken till att jag är direkt som andra barn...

Anlednigen till detta är att jag inspireras av allt. Japp, allt. Och jag kollar på 10000 filmer och läser 100000 böcker som handlar om massvis med olika saker. Det betyder att allt blandas i mitt huvud och min värld blir en ända stor fantasi värld. Jag vill alltid vara någonting mer än vad jag är. Jag vill vara farlig på både naturliga och övernaturliga vis. Jag vill bo i New York, England, på landet i USA, vid havet där det är varmt.... Ni ska veta att det som min nära och kära ser av mig är ungefär 1% av min personlighet. Om jag fick bestämma så skulle jag ändra hela världen så att den kunde anpassa sig efter hur jag ville leva. Jag vill att det skall finnas olika delar av jorden som inte alls är lika varandra. En del är smutsig och mörk och där vill jag bo på gatan och vara någonslags "bad guy (nej jag är inte kille)" som alla fruktar. Jag vill vara supersnabb i den världen och kunna hantera vapen som om de var leksaker och vara väldigt, väldigt bra på att använda dem.

I en annan värld så ska det vara vanliga människor och jag ska bo i en liten lägenhet som är jätte fin och jag skall ha ett bra jobb. Jag skall ha ett perfekt liv som har lite töntiga småproblem om killar och sådant i...

I en annan del är det fattigt. Människorna ligger flera år bak i tiden och använder inga maskiner eller bilar. Det skall vara en elak härskare som jag skall bemästra....

....

I alla fall så lever jag inte mycket i den riktiga världen och tänker aldrig på de problemen som jag har. Jag tänker inte på att jag ligger efter i skolan eller att jag behöver städa mitt rum. Jag tänker inte på Sverigedemokraterna i rikstagen eller att världen har nån ekonomikris. Jag befinner mig ständigt i min egen lilla värld, även när människor har ett samtal med mig eller under lektioner. Jag vat mycket väl vad som händer runt mig, men väljer att ignorera det. Ibland så kan någon ropa på mig eller prata med mig och jag hör. Det är bara det att jag just då är inne på att tänka på hur härligt det skulle kännas att hoppa ner för fönstret och känna vinden i håret och den lilla adrenalin kicken inom en. Ibland säger jag det högt och kan plötsligt slänga ur mig "Gud, vad jag vill kasta en handgranat!".

Okej, hoppas att ni förstår min konstighet :)

PS. Ja, jag kommer inte dö förns jag har kastat en handgranat. Ett av mina många mål med livet.